Drogad mallgroda

Jag har aldrig någonsin förstått mig på det där människorna som snackar om att träning är beroendeframkallande, att det är deras drog och att om dem inte tränar så dör dem (borde ju iofs ta ett tag innan man dör utav att inte träna, jag har levt otränad i 23år och jag lever än)

Jag har alltid tänkt att såna människor bara är mallgrodor.
Att dem tvingar ut sig själva i elljusspåret, eller bland maskinerna på gymmet. Att dem gråter i duschen, alternativt bara snackar skit. Att dem vill att man ska tro att dem ägnat 3timmar på längdskidor i lördags, när dem egentligen sov till halv tre och åt hemlevererad pizza till frukost.

Jag har alltid tyckt att dem är konstiga.


Nu har jag, under cirka sex veckor, agerat mallgroda med träningsvärk och gråtstunder i duschen.
Och igår hände det.

"Herregud vad jag längtar efter att komma ut och springa"
Där. Jag sa det. Till alla. Högt.
Min frukostmacka gled sakta ner i halsen och alla arbetskamrater tittade på mig med en blick som utstrålade "Va?"
Jag skämdes.

Sanningen är att efter sex aktiva veckor av flås, så har jag börjat känna mig sugen på riktigt att utföra sådana typer av aktiviteter.

Därför undrar jag, varför sitter jag kvar här i pyjamasen? Varför är jag inte ute och drogar på lummiga skogsstigar i mina nya skor?