Påskris

Och som vanligt när man har lite för mycket flyt och livet går lite väl bra, så kommer det en baksmäll.
Denna gången är det halsont och feberattacker som dyker upp bland lyckad viktnedgång och fastanställning på jobbet.
Det verkar som att det är totalt omöjligt för livet att uppnå hundraprocentig perfektion.


Jag är så himla risig på påsk, hur vitsigt det än låter, och Runkeeper har legat inaktiverad hela långhelgen. Detta får mig att känna mig både påsig och krisig.
Då är det ju tur, att man hostar och snyter sig så hårt att magen får sin dos träning iallafall. Jag hoppas att detta snor som jag har (hade) fanns i mig vid förra vägningen, och att jag nu då snytit ut ett par kilo i vikt.
Det vore bra.
För annars ser det rätt mörkt ut.

Som att komma ut ur garderoben, ungefär

Att ha migrän är som att ha jordbävning i huvudet. Det känns som att skallbenet spricker och glider isär, och sen krockar igen. Har man riktigt otur blir det även ett vulkanutbrott mitt i allt, så att det sprutar ut lava genom dessa små sprickor, och brer ut sig som ett täcke i hela huvudet.

Det är nästan omöjligt att vakna upp dagen efter ett migränanfall och må helt hundra. Denna dagen går mest åt till eftersläckningsarbete och återupplivningsförsök. Det är inte fullt ovanligt att det kommer ett litet efterskalv också.

I dag stod en härlig powerwalk på schemat, och det blev det, fast helt utan power. Har man ägnat hela dagen åt återhämtning, är man inte så jätteintresserad utav att träna. Dessutom är man fullständigt livrädd för att orsaka ytterligare en naturkatastrof runt hjärnan. Dock behövde jag komma ut och vädra lite, för det blir lätt ganska rökigt och ont om luft där inne, och tankar i stil med kladdkaka och chokladpudding börjar komma till liv. Det är bara att öppna upp flåset och släppa ut dessa fulingar.

Men det var svårt, och idag räckte det inte med att googla på "hot body" för att få inspiration. Idag behövdes en omedelbar belöning. Typ som att gå ner till Hemköp för att hämta dessa:

Det som skulle vara ett par somriga converse var i själva verket ett par skidor....fast det känns så oerhört skönt att jag äntligen beställt ett par skor i rätt storlek. Jag vet inte hur många år jag förnekat min faktiska storlek för mig själv. Nu när jag är vuxen och ganska mogen, får man liksom ställa sig frågan vad som är sexigast- big foot eller nageltrång?

Jag känner mig klar med nageltrång, och redo för att acceptera att jag har storlek 39, och inte 38 som många tror.

Det sket sig idag

Dagens kaloridödare och kroppsformare skulle vara ett 20minuters skuttpass på morgonen.
Så blev det inte.
Man kan se det som ett misslyckande, eller som en olyckshändelse.

Det var ett mindre trevligt uppvaknande jag hade i morse, med kräkningar och hemsk migrän.
Men trots det inställda träningspasset, har jag ändå lyckats hålla mig i trim. Genom att inte äta, och spy en del, har jag liksom landat på plus minus noll. Tog faktiskt fram min vän måttbandet för att mäta bukomfånget efter en sån här dag, bara för skoj skull. 87cm! 3cm mindre.

Tyckte helt klart jag var förtjänt av en pizza. Tänker inte (m)äta igen på ett tag.






ps. jag hoppas verkligen folk förstår att jag hellre föredrar skuttpass framför migränspyor som viktminskningsmetod

Sla(r)veri

Tjejen som inte kan säga nej och jämt jobbar över. Det är ju inte så konstigt att man "växt till sig". Spenderar man cirka 50timmar i veckan på att sitta ner i en kontorsstol, är det väl egentligen inte speciellt konstigt att man blir som jag blev. Raltig.

Det tragiska i det hela är att mitt skrivbord är höj- och sänkbart, och att det cirka 20meter bort ligger balansplattor som man kan låna för att "träna" samtidigt som man jobbar. Jag har aldrig ens rört en sån, det är som om dem inte finns när jag går förbi. 

Anledningen till denna ignorans är förmodligen rädslan av att gasa ihjäl mina arbetskamrater med fotsvett, som jag egentligen inte har utan bara är rädd för att plötsligt få. Kan eventuellt överväga att planera in en omgång med balansplattan nästa vecka. Skjuta upp saker är nämligen min grej.

Jaha?

Jag har såklart inte kunnat släppa dessa 90cm runt magen på hela dagen, och har nu googlat i ren panik för att undersöka ifall dessa siffror är normala att ha.

Det är dem.

Ifall man precis målat om i barnkammaren och är i vecka 33.

Hopp.

Jag kan också läsa mig till den fina informationen att är man som jag, ogravid, bör man inte stiga över 88cm runt magen då det anses som en hälsofara. För att citera:

"Bukomfång är en tydligare term än midjemått. Det är alltså inte i midjan du ska mäta utan 2 cm nedanför naveln. Det är viktigt att måttbandet är vågrätt så att det inte halkar upp i svanken. Titta gärna i en spegel så att du ser att måttbandet är rätt placerat. Dra inte in magen, utan andas ut lätt så att du är avslappnad när du mäter.
Under 80 centimeter = Bra
Mellan 80-88 centimeter = OK, men se upp
Över 88 centimeter = Hälsorisk"


Hopp.

Just nu känner jag bara hur allt håller på att brista, rasa ihop, och falla ner över mig som en ruin.

DEN SOM SA ATT MAN MÅR BÄTTRE AV ATT RÄKNA CENTIMETER ISTÄLLET FÖR ATT VÄGA SIG, BÖR SÖKA SKYDD NÅGONSTANS.

Pinsamma avslöjanden

En liten miss jag gjorde när jag startade igång projektet "Kroppsformning  2,0" var att bara väga mig, och inte mäta en endaste centimeter nånstans.
Inte för att jag ville dölja sanningen för mig själv, utan för att måttbandet varit spårlöst försvunnet.

Eftersom vågen aldrig ger någon tröst varje måndagmorgon när jag väger mig, har jag insett att jag verkligen behöver ett måttband, i hopp om att se förändringar på det istället.
Sagt och gjort, ett måttband inhandlades och snart kommer jag att publicera resultaten.
Skall bara låta denna panikattack som just lagt sig, avta något.

Så.

Vågen, som för sju veckor sen vräkte ur sig siffrorna 71,8kg, står idag på 68,8kg. Det tycker jag är lite som en käftsmäll. Jag hatar vågen, vi är absolut inte kompisar. Någon sa att man väger mer med träningsvärk (check) någon annan sa att man väger mer innan mens (check) och en tredje att man inte ska bry sig om denna ouppfostrade maskin, utan hålla sig till måttband. (CHECK!!!!)

Desperat som man är, slet jag av mig pyjamasen och mätte alla pinsamma kroppsdelar i ren panik.
Magen, mitt största problemområde, slutade inte vara problematiskt med sina 90cm. Är det okej att skylla på sina breda kvinnohöfter som en dag kommer funka alldeles utmärkt vid barnafödsel?
Midjan är 72cm, inte lika pinsamt, men det ser naturligtvis lite skojigt ut.  Jättesmal VS jättebred. Låren är köttiga och saftiga med sina 58cm, och rumpan (som visserligen ska vara lite stor, dock kanske inte fullt så dallrig som min råkar vara) är 104cm. Vill dock verkligen inflika att dessa 104cm är mest bra centimetrar, då den mest ser mumsig ut än ohälsosam. Iallafall i ett par tajta jeans. Fast jag använder sällan jeans, för magen är ivägen.

Kan ju bara tillägga att måndagmorgon, som redan är rätt jobbig som den är, inte blev bättre utav dessa resultat. Hoppas verkligen på förändring nästa vecka då jag kommer att uppdatera mina siffror.

På mitt vis

Att jag skulle packa väskan och ta mig ner till gymmet, är inte så jättesannolikt.
Jag är inte riktigt den typen som gillar att visa upp mitt illröda fejs på offentliga platser, och jag är alldeles för rädd för att bli sedd, analyserad och jämförd med. I mitt huvud tror jag att folk skrattar åt mig redan i omklädningsrummet när jag byter om. Föreställ er då känslan av att ställa sig i duschen efteråt, ihop med dessa fnitterflickor, efter en timmas utstudering på löpband och andra hemska maskiner.
Nej tack!

Hur löser man då detta på bästa sätt? För man blir ju faktiskt inte snygg utav att blunda hårt, hålla tummarna och viska någon slags trolleriformel.


Här är mitt alternativ till gym;
(Nu kommer många utav er att skratta och undra ifall jag verkligen är allvarlig.
Det är jag.)

 Det var en kravlös vinterdag som jag gick och köpte denna tidning, endast för dvd:ns skull. Jag hade dragit i mig en hamburgermeny till lunch, och en till middag, när jag sprang på denna i mataffären. Kunde inte annat än att se detta som ett tecken från ovan.  Den fick följa med mig hem, och tro det eller ej, den har startats, fullföljts och gjort nytta många gånger. Jag vevar ner persiennerna, höjer volymen, och kör i min ensamhet där ingen ser, med ett ansikte som är sprängande rött.

Kladdig söndagmorgon

Är man som jag (småfet och jävligt engagerad i det) så ställer man klockan på helgerna bara för att hinna komma ut och svettas innan frukost.
För det ska ju vara så himla mycket bättre för figuren. Det är nästan så att man känner hur magen suger in sig själv. Gör man detta tillräckligt många gånger, så fastnar tillslut magen i ett insuget läge, och du uppfattas som smal.
(ja det är antingen det som gör det, eller att kroppen tar energi från lagrat fett istället för den energin du har i magsäcken, vet inte riktigt vilken variant jag tror på. Att magen äter upp sig själv, eller att kroppen smaskar i sig mitt lagrade gamla pizzafett?)

Hur som helst, alarmet ringde iallafall klockan 9.00, precis som jag hade tänkt mig, och jag slog upp mina stora blå (läs gröna) till en värld som jag INTE ALLS tänkt mig

Är det någon som förväntar sig att jag ska ut i detta och kladda runt?!
Jag gör inte.




Vänta, vänta, vänta, måste lägga in en till bild!

OK, jag går ut.

Drogad mallgroda

Jag har aldrig någonsin förstått mig på det där människorna som snackar om att träning är beroendeframkallande, att det är deras drog och att om dem inte tränar så dör dem (borde ju iofs ta ett tag innan man dör utav att inte träna, jag har levt otränad i 23år och jag lever än)

Jag har alltid tänkt att såna människor bara är mallgrodor.
Att dem tvingar ut sig själva i elljusspåret, eller bland maskinerna på gymmet. Att dem gråter i duschen, alternativt bara snackar skit. Att dem vill att man ska tro att dem ägnat 3timmar på längdskidor i lördags, när dem egentligen sov till halv tre och åt hemlevererad pizza till frukost.

Jag har alltid tyckt att dem är konstiga.


Nu har jag, under cirka sex veckor, agerat mallgroda med träningsvärk och gråtstunder i duschen.
Och igår hände det.

"Herregud vad jag längtar efter att komma ut och springa"
Där. Jag sa det. Till alla. Högt.
Min frukostmacka gled sakta ner i halsen och alla arbetskamrater tittade på mig med en blick som utstrålade "Va?"
Jag skämdes.

Sanningen är att efter sex aktiva veckor av flås, så har jag börjat känna mig sugen på riktigt att utföra sådana typer av aktiviteter.

Därför undrar jag, varför sitter jag kvar här i pyjamasen? Varför är jag inte ute och drogar på lummiga skogsstigar i mina nya skor?

Nedräkning?

Idag är det exakt tre månader kvar tills beach 2013.
Tre månader till grekiska stränder och fetaost.
Tre jävla månader kvar till bikinin.
92 dagar.

Nedräkning?
På dagar ja, knappast på vågen.

Inser såklart att något måste göras.
För jag kommer inte hinna.


Lösning?
Morgonträning och kaloriräknande app på telefonen.
Kanske en och annan hemsk före-bild som jag kan ha för att skrämma mig själv lite, bara för att få känslan av hur de stackars grekerna kommer känna ifall jag inte rappar på.

Otäckheter

Vissa saker vill man bara inte veta.
Vissa saker vill man bara inte läsa.
Vissa saker bör man bara inte skriva.

Det här är ett sånt inlägg.

Att leva mitt glamoursa nyttighetsliv med vikthets är inte alltid så himla positivt.
Bakom fasaden av sallad och träningsvärk gömmer sig mycket otäckheter.

Förutom stora vattenblåsor på hälarna, har jag även gått och skaffat mig lite nageltrång på ena tån.
Hela tån bultar och bankar och är skrämmande röd.
Så himla opassande!

Jag har även sett till att få en otroligt bråkig mage. Jag har aldrig nånsin haft problem med magen innan, varken när det gäller konstig smärta eller problem med att "göra sig av med saker".
Men det har jag nu.
Trots strikta matregler och regelbunden motion har jag en större mage än nånsin, som dessutom pratar och vibrerar.
Innehållet vill inte ut.

Det komiska i det hela är att med rätt kost, och motion, så ska magen må som bäst.
Min mår som sämst.

Jävla skit.  (<-- som i bajs)

Tröttsamt

Som varje måndagsmorgon krälar jag mig ur från sängen och applicerar kroppshyddan på badrumsvågen. Vanligtvis brukar jag stirra mig blind på siffrorna, lägga av en rad med svordomar och tappa livslusten.

Det blev exakt samma känsla idag.

Punkt slut.

Där latheten växer, växer även fettet

Idag är en sån där dag som jag fortfarande sitter invirad i morgonrocken, trots att klockan är bra över ett.
Idag är en sån där dag som jag drar ner persiennerna i hela lägenheten för att slippa se ut, eller för att kanske slippa bli sedd?

Det jag stänger ute är fågelkvitter, solsken och blå himmel.
Det jag gömmer bakom nerdragna persienner och i morgonrock är en latröv som som tror att hon blir snygg av att bara ha ett par träningsskor ståendes i skohyllan.

Vad väntar jag på?

Härmed lovar jag, att jag inom ett par timmar kommer att skriva ett nytt inlägg som kommer att innehålla en printscreen från RunKeeper, samt en beskrivning på hur det kändes när det var avklarat.

Ses.

Planen

Från sladdrigt köttstycke till slank sexsymbol.

Hur går det till?

Detta har jag frågat mig själv och Google otaliga gånger. 

Och metoderna är många.

Laxeringsmedel, kräkningar och barnmat är några alternativ.

220kcal om dagen eller endast fett är ett par andra.

Jag kände mig vilsen. Kluven. Osäker.

Jag bestämde mig för att köra ett säkert, och någorlunda humant, kort och satsa järnet på dieten "sunt förnuft", och medan järnet fortfarande är varmt adderar jag lite rörelser till detta.

För det ingen större sport att sitta vid ett skrivbord 8 timmar om dagen.

Jag behöver lite magi ifall detta projekt ska genomföras på ett effektivt sätt.

Motion.

Jag tänker att jag publicerar mina rykande färska livsförändringar här, för att då tror jag att folk på fullaste allvar sitter hemma och ivrigt inväntar uppdateringar som jag måste göra för att bevisa att jag inte är misslyckad.

Mitt mål:

Jag, 65kg och alldeles perfekt

Bilder på kroppshyddan från skrivande stund finns för visning den dagen jag nått mitt mål, så att vi tillsammans kan sitta och skratta åt den. Före-bilden kommer endast att visas ihop med efter-bilden.

Ett uppvaknande

Glansdagar är de där dagarna man är så förbannat nöjd med att man mer än gärna vill skryta om dem.
Glansdagar är något som det har varit väldigt ont om för min del.

Jag känner inte att jag har haft lust att skryta om hetsätande, fett hår och flagnande nagellack.
Vilket alltså är anledningen till varför det har ekat tomt på denna blogg, och ett lager av damm har spritt sig och lagt sig som celluliterna på mina lår.

Hur fan kommer man då ur detta förargelseväckande beteende?
Jo, man bokar en resa till Kreta.
Lovar att bikiniångesten sätter fart på motivationen.

Bilden ovan hade inte alls varit lika tilltalande om det var en dallrig fläskis som svalkade sig i vattenbrynet. 
Och det mina vänner, är min drivkraft genom denna livsomfattande förändring.

En förvandling

Spelar ingen roll att man lagar asgoda, och jättebra, middagar när man ändå alltid mår illa så fort man sätter sig till bords.

Så kan man ju inte ha det, tänkte vi och kavlade upp ärmarna.

Från detta:

Till detta:

 Tadaaaa!

Se så fint det blev! Nu ser maten lika god ut som den smakar :) Furubord är sannerligen inget för mig.

På bild ett har jag lagat sötpotatis i ugn med färsbiffar i svampsås (egenplockade trattkantareller, mums!) 
På sista bilden bjöds det på en sallad med grillad kyckling och fetaost, med hemmagjorda tortillabröd gjorda av Pofiber istället för mjöl, MYCKET gott! 

Fyra tortillabröd: 
2dl ljummen mjölk
2 ägg
½dl riven ost
2msk fiberhusk
1,5 dl Pofiber
1tsk bakpulver
2 krm salt
olja

Till att börja med ska ugnen sättas på 200grader. Blanda sedan ihop ägg, ost och den ljumna mjölken. Blanda de torra ingredienserna för sig och rör ner i det blöta slasket. När du blandat ihop det hela till en deg ska du låta det stå och svälla i ungefär 10 minuter. 
Forma fyra bullar, lägg en åt gången på ett bakplåtspapper med plastfolie över. Tryck ut degen så gott det går med händerna till en rund cirkel, och avsluta med att kavla lite så att det blir tunna och fina "plattor". Pensla på lite olja och in i ugnen i 10 minuter! Man gräddar en i taget så det är ett litet projekt det här, men det blir så jävla bra slutresultat att det är värt varje sekund!   

Chockbeskedet

Så här är det, den här bloggen kommer handla mycket om vad jag äter och hur jag ser ut.
"Fan vad spännande...?" tänker du och vill genast fly härifrån.
Varsågod!

Den här geniala idén, som jag lyckats kläcka, är nämligen mest till för min egen skull. 
Den här bloggen funkar som en inspiration till mig själv att fortsätta vara så förbannat redig.

För jag är det.
Jag har nämligen skaffat mig en ny hobby. 
En hobby som innefattar vetegräs, mandelmjöl och en jävla massa frön. Fuck you socker, vitt bröd och kemikalier.
Ni ger mig ändå inget annat förutom migrän, sladder och dålig hy.

Jag vet att ni som känner mig kommer garva nu, men JA, detta är en hälsoblogg.

Hihihihihihi!

Mitt hemliga bekännande

Och så kom ännu en blogg till världen. 
Ännu en som  är skapad av en skrytmåns.
"Titta vad duktig jag är, vad bra mat jag lagar, och hur nyttig jag är! Nu ska jag ta ett par varv runt byn i mina nyinköpta lyxdojjor från något flådigt märke och ta i så hårt att jag blir alldeles lila. Sen ska jag peta i min ett par frön och låtsas som att det är gott."

Faktum är att jag just beskrev mig själv.
Faktum är att jag skapar en helt ny blogg för att enbart skriva om hur jävla redig jag är, för att jag inte vill "smutsa ner" min gamla.
Faktum är att jag skäms lite grann.