Ett jävligt seriöst inlägg

"Att vara fånge i sin egen kropp" är ett populärt uttryck som större människor ofta använder sig av. Dem syftar såklart på att dem egentligen, innerst inne, är rätt smala men har haft den stora oturen att fastna i en stor kropp. Precis som om det skedde under en natt.

"Att vara fånge i sin egen kropp" är ett uttryck som även jag gärna använder mig utav. Men för mig handlar det inte om katastrofal övervikt och hetsätande framåt småtimmarna. För mig handlar det om helt andra saker. Saker som att vilja så himla mycket att bröstkorgen snart exploderar, och hade jag inte haft ett lager utav centimetertjock hud, brosk och ett antal liter blod så hade jag förmodligen exploderat för längesen och orsakat en tryckvåg över halva Sverige. Att dessa viljor inte blir aktiva handlingar vet jag inte, det är fortfarande ett mysterium och jag gör allt jag kan för att lösa det.

Jag vill snöra på mig löparskorna, vrida upp musiken och ge mig ut och slå mina egna personliga rekord. Jag vill uppleva våren med vitsippor, solstrålar och kvittrande fåglar. Vad hindrar mig?

Jag vill slita av sängkläderna, starta en maskin tvätt, rensa kattlådan och sjunga högt medan jag dammsuger. Vad stoppar mig?

Jag vill plantera blommor på balkongen, laga nyttig lunch och blogga ofta. Varför gör jag inte det?

Jag vill borsta katten, använda tandtråd och läsa en bok. Ska det vara så svårt?

Jag vill vara bäst på jobbet, den roligaste kompisen, mysigaste flickvännen och den perfekta dottern.
Jag vill ha en hy som strålar, ett hår som glänser och en kropp som förstummar. Det ÄR svårt.

Jag vill så mycket, jag kan så mycket och jag är så mycket. Men istället för att nyttja det sitter jag och tittar på medan vitsipporna sakta vissnar, kattlådan väller över av illaluktande bajs och livet som hela tiden försvinner lite mer för varje dag som går.

Hela jag är som ett jävligt tungt fordon som kört fast i lera och inte kommer upp. Jag står bara och snurrar som fan på startlinjen, men kommer liksom inte iväg. Och leran skvätter ner mina närmaste så att dem blir smutsiga och vill gå därifrån. Är mina glansdagar över?

Detta är vad jag kallar att vara fånge i sig själv.

Tiden går...

... och här sitter jag och växer. Trots att jag lagt cirka 170kr (!!) på träning i pappersform den senaste veckan, klämmer jag hellre ner arslet i soffan och tittar på Biggest Loser och hoppas att jag aldrig blir som dem. Tanken var ju att jag skulle ge mig in i "snabbt vältränad på 15 minuter" och "från soffan till milen", men vad hände? Istället har jag bläddrat igenom dem lite nonchalant och skjutit upp ytterligare ett träningspass för att "jag ska läsa noga hur man gör först". Precis som om jag inte redan visste. Nu såhär i efterhand känner jag mig smått efterbliven.

Efter den där vrålförkylningen i påskas har jag inte riktigt hittat tillbaka. Så fort jag blev frisk åkte jag till Barcelona med jobbet, och när jag kom hem blev jag såklart sjuk igen. Och nu sitter jag här, med putmage och en bunt tidningar och tror att jag ska hinna komma i form fram till sommaren genom att LÄSA. Helvete.

Det är ingen idé att förneka att jag känner en gnutta panik över att detta projektet snart skall vara klart och redovisas. Jag vill tacka Gud för de fina röda dagarna som finns i maj, jag skall använda dessa dagar till kroppsformning och annat viktigt. Jag återkommer.

Jag är inte grön av avund

Ikväll är jag ensam hemma i en mycket tyst lägenhet. Min sambo har rymt med sitt playstation under armen och katten ligger avslagen under vardagsrumsbordet. Det är vid såna här tillfällen som jag passar på att smeta in ansiktet i tjocka gröna krämer med uppiggande effekt. Då denna produkt tydligen skall skala av det yttersta lagret av hud, för att få fram en frisk och fin hy, undrar jag hur det går ifall man smetar in hela sig själv i detta? Går liksom lite trögt med viktnedgången och känner att jag behöver prova på lite alternativa metoder. Blir så himla glad för varje gram som försvinner!

Trots detta gröna kladd i ansiktet räds jag inte åt att stå mitt i fönstret och glo ner på två utav mina extremt alkoholpåverkade grannar och deras 50 lika fulla vänner. Grannen till vänster har grillfest och det är inte bara ett par billiga hotdogs som svettas där nere inte. Grannen till höger och hans trupp av vänner har inte stått still den senaste timmen och när som helst kommer fönsterrutorna att imma igen utav deras häftiga andningar. Dessa människor kommer alla att vakna upp framåt tretiden imorgon eftermiddag och undra vafan det var som hände igår. Några av dem kommer att kyssa fel tjej, ett par andra kommer att skicka ångestladdade sms och den sista andelen folk kommer ligga slängda i ett hörn med kräks på tröjan. Kul liv.

Plötsligt känns min ensamma och kladdiga hemmakväll som världens bästa. Jag är så oerhört glad över att jag slipper vara med på såna här saker! Jag är så glad över att jag inte behöver 12 öl, ett oplanerat hångel och en bakfylla för att känna att jag lever. Jag är så glad över att mitt liv handlar om så mycket mer än en lördagsfylla.

Så atte!

Vill bara meddela att mina träningskläder låg orörda i min snygga weekendbag i svart skinn under hela min Spanien-vistelse.
Men jag travade omkring en hel del ändå, i vita converse och mjuka leggings. Har liksom gått så mycket att jag lyckats slipa av Converse-märket nere på sulan vid hälen? Nu undrar du så klart hur fan jag gör när jag promenerar, låter det vara oklart.

Jag gränslade även en sportig cykel och cyklade runt i Barcelona i tre timmar längs stranden och stadens vackra byggnader. Vore en lögn att påstå att man fick upp ett flås och lite svett, var liksom mer som att glida runt på silverfat än att motionera. Tvivlar ens på att jag tappade några som helst kalorier under denna åktur.

Tiden som jag spenderade uppe på hotellets takterass, brevid poolen, fullt påklädd bland mina bikiniklädda kollegor var inte alls så rolig. Solen stekte och egentligen ville jag bara slita av mig kläderna. Men jag kände att jag vägrade upplysa mina medarbetare om att deras 40+ kroppar var snyggare än min unga kvinnokropp. Tyvärr blir en sådan insikt såpass deppig att man gärna tar till onyttigheter vid matbordet, samt struntar i träning för "jag kommer ändå aldrig bli snygg". Har liksom ställt klockan extra tidigt varje morgon för att jag ska hinna träna innan jobbet, utan att ha gått upp eftersom "det är så synd om mig som är så ful, jag kan gott unna mig att sova lite till".

Visste inte hur jag skulle komma ur denna onda cirkel. Började tänka på känslan jag hade i Barcelona vid poolen, och att jag snart är på Kreta i typ 30 grader. Tänkte "jag hinner" och klappade mig på magen....

Man behöver inte vara raketforskare för att förstå att jag behövde en spark i röven.

Min lösning?
Bokade en till resa. Till Kroatien. Åker om en månad idag.
Där är det varmt. Kommer att behöva klä av mig.


Gick ut och sprang för en stund sen.

Uppföljning

Här var det tyst, hur går det?

Jo, i helgen var jag i Guds hus och såg på när en kvinna i vitt lakan skvätte ner en bäbis med vatten. Detta avslutades naturligtvis med bullar och tårta, förmodligen för att fira att det lilla barnet överlevde den kraftiga kallsupen. Och varför ta en, när man kan ta två? Jag vet inte, men det blev tre, och på vägen hem satt jag i sockerchock och tuggade fradga medan byxlinningen genast spände åt. Det var ju dumt.

Kan vara så att det även råkade bli en pizza häromdagen också, för att det absolut inte fanns tid i mitt hektiska förkylningsliv att laga riktig mat. Mest eftersom all tid gick åt till att försöka överleva snorstrypningen som pågick i mina luftvägar.

Men bortsett från detta så trippar allt nästan på i sina vanliga spår!

Förutom livet i träningsspåret. Min Runkeeper har varit oaktiv i två veckor, och att det börjar bli skrämmande flåsigt att ta sig upp för trapporna till lägenheten. Det är faktiskt först nu som jag vaknar upp på morgonen utan att vara förstoppad i alla kroppsöppningar (när snoret går enda ut i öronen är det ingen höjdare att gå ut och springa liksom). Detta har såklart orsakat att jag inte är vän med vågen längre.

Jag är, trots detta, fortfarande såpass redig att jag faktiskt packat med mig träningskläder + löparskor till min weekendresa i Barcelona som jag sticker till imorgon. Vi ska ha konferens med jobbet, och företaget ansåg att det var roligare att sätta sig till bords i Spanien än hemma i Sverige. Ja, varför inte? Har även valt en tre timmars cykeltur som lördagsaktivitet, istället för picassomuseet eller rundvandring på fotbollsarena. Inser dock att jag får lämna bikinin hemma, även ifall hotellet har pool på taket. Kan ju absolut inte visa upp detta fladdriga köttstycke inför 60 kollegor.

Hur?

Hur fan har jag lyckats gå ner ytterligare 0,5kg under den träningslösa feberveckan som varit?
Verkar som att man kommer i form utav att snyta sig hårt och hosta?

Ja, man skulle kunna tänka sig att detta halvkilo lämnat min kropp via snor och upphostning av inälvor, alternativt febersvettningar, men jag tror ändå att anledningen ligger i  något annat. Typ mat. Det man stoppar i käften har en bra mycket större påverkan på kroppsformen, än kilometerna man springer. Jag borde kanske skriva ett inlägg som bara handlar om mat?
Mat, mat, mat. MAT!

Hur som helst, jag är fortfarande ett jävla vrak och jag har tröttnat på andningsproblem och inaktivitet. Jag vill snöra på mig löparskorna och ge mig ut i solsken. Jag vill kunna andas genom näsan och känna smärtsam träningsvärk. Jag vill vara snygg i bikinin som jag råkade beställa igår. Den kommer tyvärr att appliceras på min kropp redan om cirka två månader.
Uäk.

Det nya sättet?

Idag skulle jag presentera, och påbörja, ett litet experiment.
Eller snarare ett projekt kanske.
Eller möjligtvis ett experiment-projekt?

Jag är ju en sån som älskar att googla, och att läsa på om saker, och att liksom vända mig till google för att läsa på om saker som jag hakat upp mig på. Det kan till exempel vara hur man får perfekt hy, hur man undviker cancer, hur man ska ligga för att öka chansen att få en son osv osv. Just nu är det dock viktminskning, nyttig mat och beach 2013 som jag samlar information kring. Och vad har jag då funnit genom mitt googlande?

Detta:

Jillian Michaels, de våldsamt överviktiga deltagarna i Biggest Losers alldeles egna personliga tränare. Hon om någon borde ju veta hur man ska bete sig för att nå de där resultatet man hoppas på att få. Denna fantastiska människa har satt sig ner, bergis med block och penna, och knåpat ihop en 30dagars träningsplan för oss som inte riktigt ser ut så som vi önskar. Tur, för detta måste jag såklart testa! (åh vad det är bra att vara lite rultig ibland så att man får äran att prova sånt här!)

Tanken var att jag skulle dra igång detta experimentabla projekt idag, den 1 april, och köra det varje morgon innan jobbet hela april ut. Men såklart så får jag inleda det hela med att skjuta upp det.

JAG STARTAR DEN  8 APRIL. Och kommer att noggrant beskriva resultaten.

Något jag dock tänker börja med idag, trots sjukdom, är detta:

Skall genast gå och göra dagens 50st medan jag steker korv.





(PS.  GOOGLA PÅ SQUATCHALLENG BEFORE AND AFTER, SÅ KOMMER ÄVEN DU ATT GÖRA SVIDANDE KNÖBÖJNINGAR BORTA VID SPISEN)

Rättvist?

Fyfan vad jag är trött på att vara sjuk. Vill påstå att jag inte fått något gjort alls under den här långhelgen, vilket är sant ifall man kikar genom det där "du måste träna så fort du är ledig annars suger du"-perspektivet. Mellan feberavdäckningar, snytattacker och svullnadskänsla i hela kroppen har jag dock ändå försökt ta vara på tiden.

Men...
...Det var ju jag som skulle skina ute i solen, istället gör mina nyputsade fönster det.
Det var ju jag som skulle byta skal och bli vårfin, inte mina nymålade heminredningsdetaljer.
Det är ju jag som ska öppnas upp, rensas ut och försvinna lite grann, inte innehållet i mina garderober.
Det är ju jag som ska blomma fint till sommaren, inte mina omplanterade växter och nysådda tomater.

I skrivande stund är jag lite avundsjuk på mitt hem för att det är så himla ompysslat, fint och inbjudande.  Varför kan inte jag vara det?

Idag blir det alltså inget skrytsamt inlägg innehållandes svett, träningsvärk och fina naturbilder.
Istället bjuder jag på ett hyfsat skrytsamt inlägg om hur hemmapysslig jag är, och hur fint jag har hemma.

Önskar jag vore lika rengjord och fin

Lite tomater och annat nyttigt

Så nära natur jag kom i helgen

Hemmets skönhet

Påskris

Och som vanligt när man har lite för mycket flyt och livet går lite väl bra, så kommer det en baksmäll.
Denna gången är det halsont och feberattacker som dyker upp bland lyckad viktnedgång och fastanställning på jobbet.
Det verkar som att det är totalt omöjligt för livet att uppnå hundraprocentig perfektion.


Jag är så himla risig på påsk, hur vitsigt det än låter, och Runkeeper har legat inaktiverad hela långhelgen. Detta får mig att känna mig både påsig och krisig.
Då är det ju tur, att man hostar och snyter sig så hårt att magen får sin dos träning iallafall. Jag hoppas att detta snor som jag har (hade) fanns i mig vid förra vägningen, och att jag nu då snytit ut ett par kilo i vikt.
Det vore bra.
För annars ser det rätt mörkt ut.

Vardagsmotion?

Har äntligen tagit mitt sunda förnuft till fånga och höjt upp skrivbordet, slängt av mig skorna och plockat ner en balansplatta från hyllan.

Så nu står jag här och svajar, och flåsar kunderna lite lätt i örat. Tydligen ska det vara bra för figuren att glida omkring på den här skapelsen. Räknas detta som vardagsmotion?

Växlar upp mot framtiden

Anledningen till att det inte blev något blogginlägg igår var inte för att jag låg i fosterställning och grät efter min obligatoriska måndagsvägning (resultaten var faktiskt enastående, se nedan).
Anledningen var att jag befann mig på landet ihop med min familj. På landet är asfalt och bredband fortfarande något nytt, och ett 3G-nät kommer nog inte komma på frågan förrän om ett par år. Att åka dit är ungefär som att transporteras ett par år tillbaka i tiden, och man bör icke förvånas över folk som fortfarande går till kyrkan på söndagarna. Självklart ligger vintern kvar på ett sånt här ställe, så min morgonrunda idag var hal, sölig och förbannat kall.

Men det är det värt, för det ger resultat! Igår stod vågen på 67,4kg vilket innebär att jag totalt gått ner 4,4kg! Magen har sugit åt sig 2cm sen förra mätningen, likaså midjan och låren. Det är bra, men inte fan nöjer jag mig med detta, utan här ska läggas i ytterligare en växel. På måndag ska jag börja med en ny intressant grej som jag googlat en del på, ska tydligen vara rätt bra grejer, iallafall enligt folk på youtube.

Återkommer om detta.

Turbofart

Och där sätter vi punkt för ännu en vecka, och ännu en helg som gått i turbofart.
Fast har man som jag sprungit igenom dagarna, är det väl inte så konstigt att tiden går fort?

Jag lyckades ta mig igenom 5km jogging utan stopp även idag, samma sträcka, på 2minuter mindre.
Där snackar vi fan i mig resultat.

På tal om resultat, imorgon ska jag linda in mig i måttband och ångest. Kan med endast ögonmåttet lova att magen fortsätter välla ut sina 90cm.
Helvete.

Fina resultat

JAG ÄR SÅ HIMLA NÖJD MED MIG SJÄLV! FAN TA VÅG OCH MÅTTBAND, IDAG HAR JAG KUNNAT JOGGA EN RUNDA PÅ 5KM UTAN STOPP!!!!!!!!!!!!!!!

Svett är fett som rinner bort!

Som att komma ut ur garderoben, ungefär

Att ha migrän är som att ha jordbävning i huvudet. Det känns som att skallbenet spricker och glider isär, och sen krockar igen. Har man riktigt otur blir det även ett vulkanutbrott mitt i allt, så att det sprutar ut lava genom dessa små sprickor, och brer ut sig som ett täcke i hela huvudet.

Det är nästan omöjligt att vakna upp dagen efter ett migränanfall och må helt hundra. Denna dagen går mest åt till eftersläckningsarbete och återupplivningsförsök. Det är inte fullt ovanligt att det kommer ett litet efterskalv också.

I dag stod en härlig powerwalk på schemat, och det blev det, fast helt utan power. Har man ägnat hela dagen åt återhämtning, är man inte så jätteintresserad utav att träna. Dessutom är man fullständigt livrädd för att orsaka ytterligare en naturkatastrof runt hjärnan. Dock behövde jag komma ut och vädra lite, för det blir lätt ganska rökigt och ont om luft där inne, och tankar i stil med kladdkaka och chokladpudding börjar komma till liv. Det är bara att öppna upp flåset och släppa ut dessa fulingar.

Men det var svårt, och idag räckte det inte med att googla på "hot body" för att få inspiration. Idag behövdes en omedelbar belöning. Typ som att gå ner till Hemköp för att hämta dessa:

Det som skulle vara ett par somriga converse var i själva verket ett par skidor....fast det känns så oerhört skönt att jag äntligen beställt ett par skor i rätt storlek. Jag vet inte hur många år jag förnekat min faktiska storlek för mig själv. Nu när jag är vuxen och ganska mogen, får man liksom ställa sig frågan vad som är sexigast- big foot eller nageltrång?

Jag känner mig klar med nageltrång, och redo för att acceptera att jag har storlek 39, och inte 38 som många tror.

Det sket sig idag

Dagens kaloridödare och kroppsformare skulle vara ett 20minuters skuttpass på morgonen.
Så blev det inte.
Man kan se det som ett misslyckande, eller som en olyckshändelse.

Det var ett mindre trevligt uppvaknande jag hade i morse, med kräkningar och hemsk migrän.
Men trots det inställda träningspasset, har jag ändå lyckats hålla mig i trim. Genom att inte äta, och spy en del, har jag liksom landat på plus minus noll. Tog faktiskt fram min vän måttbandet för att mäta bukomfånget efter en sån här dag, bara för skoj skull. 87cm! 3cm mindre.

Tyckte helt klart jag var förtjänt av en pizza. Tänker inte (m)äta igen på ett tag.






ps. jag hoppas verkligen folk förstår att jag hellre föredrar skuttpass framför migränspyor som viktminskningsmetod

Kallt blir varmt, fult blir fint

När det vrålsnöar, blåser och är cirka sjutusen minus ute så är det inte så motiverande att gå ut och fixa bikiniröv. Meeen, det var bara att stänga av hjärnverksamheten för att bli av med känslor och andra hemska hinder, och ge sig ut på den där lovade halvmilen. Man får tänka att varje steg man tar är ett steg närmare sol och värme, som man snart kommer få uppleva ihop med en lovely body. Punkt slut.

Sla(r)veri

Tjejen som inte kan säga nej och jämt jobbar över. Det är ju inte så konstigt att man "växt till sig". Spenderar man cirka 50timmar i veckan på att sitta ner i en kontorsstol, är det väl egentligen inte speciellt konstigt att man blir som jag blev. Raltig.

Det tragiska i det hela är att mitt skrivbord är höj- och sänkbart, och att det cirka 20meter bort ligger balansplattor som man kan låna för att "träna" samtidigt som man jobbar. Jag har aldrig ens rört en sån, det är som om dem inte finns när jag går förbi. 

Anledningen till denna ignorans är förmodligen rädslan av att gasa ihjäl mina arbetskamrater med fotsvett, som jag egentligen inte har utan bara är rädd för att plötsligt få. Kan eventuellt överväga att planera in en omgång med balansplattan nästa vecka. Skjuta upp saker är nämligen min grej.

Ett ganska seriöst inlägg

Här har ni mig, klockan sex på morgonen, otroligt redig och redo för 20minuters skutt i vardagsrummet.

Jag gjorde det!

Jag och mina 90cm runt magen.

Ögonen var trötta och svullna, bergis 90cm i omkrets dem också. Tänker dock inte ge mig in i matchen att banta även dem.

Nu över till något mer seriöst, och faktiskt ganska allvarligt. Som man kan se på bilden nedan, ser jag kanske inte ut att vara en typisk person med klassad ohälsosam bukfetma. Jag har mätt cirka sju gånger igår, för att dubbelkolla, och resultatet säger fortfarande 90cm. 2cm över "varningssiffrorna". Det som är allvarligt i detta (förutom då att min syster som nyligen haft världens bästa unge i magen, ligger på 94cm, jämfört med mig som aldrig ens varit i närheten av förlossning) är alla dessa småtjejer som sitter hemma och googlar på samma sätt som jag. Hur mår en liten tjej när hon får reda på samma panikartade fakta som jag? Ett sånt besked lär ju bidra ganska duktigt till ätstörningar och annat onödigt.

Jaha?

Jag har såklart inte kunnat släppa dessa 90cm runt magen på hela dagen, och har nu googlat i ren panik för att undersöka ifall dessa siffror är normala att ha.

Det är dem.

Ifall man precis målat om i barnkammaren och är i vecka 33.

Hopp.

Jag kan också läsa mig till den fina informationen att är man som jag, ogravid, bör man inte stiga över 88cm runt magen då det anses som en hälsofara. För att citera:

"Bukomfång är en tydligare term än midjemått. Det är alltså inte i midjan du ska mäta utan 2 cm nedanför naveln. Det är viktigt att måttbandet är vågrätt så att det inte halkar upp i svanken. Titta gärna i en spegel så att du ser att måttbandet är rätt placerat. Dra inte in magen, utan andas ut lätt så att du är avslappnad när du mäter.
Under 80 centimeter = Bra
Mellan 80-88 centimeter = OK, men se upp
Över 88 centimeter = Hälsorisk"


Hopp.

Just nu känner jag bara hur allt håller på att brista, rasa ihop, och falla ner över mig som en ruin.

DEN SOM SA ATT MAN MÅR BÄTTRE AV ATT RÄKNA CENTIMETER ISTÄLLET FÖR ATT VÄGA SIG, BÖR SÖKA SKYDD NÅGONSTANS.

Pinsamma avslöjanden

En liten miss jag gjorde när jag startade igång projektet "Kroppsformning  2,0" var att bara väga mig, och inte mäta en endaste centimeter nånstans.
Inte för att jag ville dölja sanningen för mig själv, utan för att måttbandet varit spårlöst försvunnet.

Eftersom vågen aldrig ger någon tröst varje måndagmorgon när jag väger mig, har jag insett att jag verkligen behöver ett måttband, i hopp om att se förändringar på det istället.
Sagt och gjort, ett måttband inhandlades och snart kommer jag att publicera resultaten.
Skall bara låta denna panikattack som just lagt sig, avta något.

Så.

Vågen, som för sju veckor sen vräkte ur sig siffrorna 71,8kg, står idag på 68,8kg. Det tycker jag är lite som en käftsmäll. Jag hatar vågen, vi är absolut inte kompisar. Någon sa att man väger mer med träningsvärk (check) någon annan sa att man väger mer innan mens (check) och en tredje att man inte ska bry sig om denna ouppfostrade maskin, utan hålla sig till måttband. (CHECK!!!!)

Desperat som man är, slet jag av mig pyjamasen och mätte alla pinsamma kroppsdelar i ren panik.
Magen, mitt största problemområde, slutade inte vara problematiskt med sina 90cm. Är det okej att skylla på sina breda kvinnohöfter som en dag kommer funka alldeles utmärkt vid barnafödsel?
Midjan är 72cm, inte lika pinsamt, men det ser naturligtvis lite skojigt ut.  Jättesmal VS jättebred. Låren är köttiga och saftiga med sina 58cm, och rumpan (som visserligen ska vara lite stor, dock kanske inte fullt så dallrig som min råkar vara) är 104cm. Vill dock verkligen inflika att dessa 104cm är mest bra centimetrar, då den mest ser mumsig ut än ohälsosam. Iallafall i ett par tajta jeans. Fast jag använder sällan jeans, för magen är ivägen.

Kan ju bara tillägga att måndagmorgon, som redan är rätt jobbig som den är, inte blev bättre utav dessa resultat. Hoppas verkligen på förändring nästa vecka då jag kommer att uppdatera mina siffror.